Creadiem

- Påbörjat andra året på Högskolan.
- Påbörjat taekwondo efter 4 års uppehåll.
- Påbörjat yoga träning (för annan aktivitet på friskis&svettis är inte motiverande)
- Köpt ett 1års kort på friskis&svettis (se ovan)
- Blivit anställd för Cherry Casino som blackjack-dealer.
- Varit en trogen arbetare för Pågen AB i 1 år.
- Varit tillsammans med Babe i 1år.
- Varit i Budapest med Babe, Toffe och Marko. 1+ 1 = 40 år!
- Varit på Mallorca, Magaluffen, med Babe, Monki och Danne. BCM äger! =)
- Klappat delfiner!
- Varit på Teneriffa med Monki med familj.
- Klappat en Kungsörn!
- Införskaffat en ny mobiltelefon och pinkydinky!
- Införskaffat en ny cykel, TVÅ gånger!!!
- Cyklat från och till skolan under en konstant miniperiod (~2mil)
- Vågat ställa mig framför kameran.
- Hittat de bästa produkterna för mitt ansikte.
- Pappa blev 50år och Jag 20 år!!
- Hittat nya sidor hos mig själv och hos alla andra.
- Utvecklats på alla håll och kanter.
- Fått rekordlångt hårt.

- Gått ner 7 kilo (väldigt negativt och ofrivilligt!)
- Tappat min ipod nano bland råttorna på bo01.
- Förstört min dator på bussen.
- Min cykel nr1 blev stulen (första gången ever, jag letar fortfarande efter dig ditt svin!!)
- Grubblat för mycket kring onödigheter.
- Växt ifrån en bästa vän.
- Börjat svära sen 6 månader tillbaka.

Mjaaa... kommer inte på fler vettiga händelser för tillfället xD

Passar även på att önska er alla ett Gott Nytt År då jag inte lär vilja ha tillgång till dator en stund framöver ;)

Mycket kärlek! / A

Idag är jag glad, väldigt glad. Längesedan jag var såhär glad. Men varför ska jag inte vara glad? Man ska vara glad! Jag har hittat min väg här i livet, jag vet vad jag vill, jag studerar, jag jobbar, bor hemma med päronen och den finaste hunden i världen, har en fin familj, vänner, Babe och tränar både avslappning och självförsvar. Har mina intressen, jag vet vad jag tycker om och inte tycker om. Jag vet hur jag vill ha det, och tänker ha det. Har helt enkelt mina mål som jag vill uppnå, och det är jag nöjd över.

Har även insett att allt inte kan vara som man vill ha det, jag tänker inte gå emot mig själv för att göra någon annan överlycklig. Då jag vet att det inte är värt det i längden. Alla har vi våra brister och en av mina är att jag låter mina tankar erövra ett krig i min hjärna. Resultat, denna blogg. Och den handlar kanske inte om världens största problem, utan om små fineser. Men det är ju de små sakerna som skapar helheten?

Igår fick jag frågan varför jag blottar mig så mycket här i denna blogg, det var en känslig fråga. Då jag faktiskt startade den för att skriva av mig själv till mig själv, offentligt. För att ventilera med mig själv, skriva av mig då det svartnar för mina ögon eller då känslorna pulserar för hastigt inom mig. Det är blandade känslor, kommer dagar jag skäms över vad jag håller på med.. men andra dagar då det känns rätt för mig själv. Jag skriver inte om mode och smink (fastän jag hade kunnat göra det utan problem, hur svårt är det?! Alla köper vi kläder och associarer ) utan jag låter mina känslor och funderingar ta över.. för varför ska jag gå runt och bära på allting när jag kan lämna det här för att sedan kunna reflektera över det då jag känner för det. Jag förstår inte poängen med att sitta och vara en annan person bakom skärmen och skriva ytligt. Vem försöker man lura!?

Jag förstår att det inte är lätt att öppna sig för andra. Jag ser inte detta som en öppning för andra Vad tjänar jag på det överhuvudtaget? Allt som fastnar här står jag för och kommer alltid att göra. Självfallet kommer mycket att förändras under tidens gång, man lär förstå mer men även få fler funderingar. Man kommer lära sig att leva i och med verkligheten, vilket är svårt nu i början.

Idag tränade jag med de avancerade, tränaren hämtade mig och slängde in mig på mattan. Jag var tramsigt livrädd men det gick hur bra som helst. Det känns underbart och rätt. Så rätt att jag blir glad bara jag tänker på att få träna. Hade på mig en väst idag, efter 4år, och körde kontringar med tränarens sambo. Ni kan bara tänka er mitt ansiktsuttryck när jag hörde ordet väst. Det kändes som om jag skulle bli köttad av pirajorna men så var inte fallet. Vi körde ett lagom tempo, och det fanns 2 till som är tillbaka efter ett stort uppehåll. Så tillsammans ska vi upp igen, och det är dags för mig att införskaffa mig en bra dräkt och skor för att köra järnet. Träning imorgon!!

Åååh! Det känns så naket att inte gå till skolan eller ha någonting att läsa. En hemtentamen hänger i luften i projektledningen, men hur motiverande är det på en skala från 1-10 just nu? 0?! Tänker bita tag i den efter nyår i vilket fall som helst. Har jobbat mitt för året, men ska tydligen jobba på nyår (?). Ingen träning (fram tills igår då tränaren kom med den utsökta ideén), träningen hade börjat den 13e januari annars! En evighet när man inte har många järn i elden.

Inte ens yogan existerar nu? Hur taskigt är inte det då man har mer tid än vanligt? Det är inte samma sak att sätta sig på ett berg här hemma och göra det! Har städat sönder hela mitt rum, hus, pappershögarna, promenerat, spenderat tid lite överallt och... kanske mer filmtittande? Ja! Det är alltid trevligt med nya funderingar. Läsa artiklar på nätet? Läsa annat? Gå i stan? Slåss på rean tillsammans med alla fjortisar? Ut och festa? Ta en kvällsdrink? Bada mer? Ja det finns mycket man kan göra =)

Ha det finaste! TakeCare / A

Efter en väldigt speciell dag, natt och morgon så återstår ett litet blogginlägg som ett utkast av mina tankar.

När jag var påväg till jobbet igår satte sig en främmande kille i 20 års åldern bredvid mig. Jag kände inte honom, men han började prata och slutade inte förräns jag öppnade pubdörren för att påbörja mitt jobbpass. Rätt skrämmande då han inte verkade tillhöra den säkra typen, men jag blev inte rädd för honom. Han satt och tömde sig om hur vilse han är i sitt liv och hur han inte vet vad han ska göra med sig själv. Den största latmasken jag har träffat i mitt liv. En 20årig man som inte vet vad han ska göra med sig själv eller vad han vill ha utav livet? Sitter och väntar tills allt kommer att komma av sig själv? Varken jobba, studera, resa eller festa var någonting av hans intressen. Jag satt och sa vad jag hade gjort i hans situation, kan ju inte sitta och bestämma över vad han ska göra med sitt liv? Det var iaf sorligt att träffa på honom, men trevligt att han var social och så pratglad. Hoppas på att han hittar sig själv och tar tag i sitt liv. För så kan han ju inte fortsätta... mål, vilja, styrka, lycka, kärlek och han är på rätt väg till ett bättre liv. Men livet är ingen dans på rosor och kommer aldrig att vara det heller.

Väl på jobbet träffade jag på mina stamgäster och ännu en trevlig vakt, precis som dagen innan. Just igår hade jag en kille som satt och använde mig som Dr. Phil. Jag kan verkligen inte göra någonting annat än att sitta där och lyssna och prata om nästintill allt från A till Ö. Fick höra de sjukaste sakerna om otrohet att det är skrämmande. Skrämmande att det är sant, väldigt mångas verklighet. Och det komiska kring det hela är att det har inträffat i min kompiskrets, 3 stycken på en väldigt kort tid..

Har försökt att förstå varför? Samtidigt som jag förstår varför, helt tankemässigt. Men absolut inte handlingsmässigt. Det är ju inte samma sak. Det är obegripligt men någonting som jämt inträffar. Vad beror det på? Osäkerhet? Rädsla? Lek? Leva livet? Testa? Hämnd? Vad spelar det för roll om man är ung eller gammal egentligen? Man formar ju sin personlighet och sitt Jag hela tiden? Struntar man i allt och bara lever för stunden? Men den stunden sitter kvar sen? Vad är poängen egentligen då? Vad ger det en? Erfarenheter? Dolda minnen? Stämpel? Dämpade känslor? Utlösta känslor? (...)

Det finns så många frågor kring allting att man inte vet vad man ska tänka, tycka och känna ibland. Men det är ingenting jag tänker grubbla mer över, fastän jag vet att en del av mig alltid kommer att göra det. Hade mardrömmar om det redan inatt, så hårt satte det sig. Men livet är inte lätt, det gäller att vara stark. Och bli starkare..

Ska kila iväg till en vän nu, ha det finaste!
TakeCare / A

Okej, all min mentala förberedelse för en hektisk juldag på jobbet var fel. Det var mer än vanligt, men det var verkligen inte vad jag hade förväntat mig. Vanligtvis är det givetvis mer folk vid bordet vid alla större uteställen där man sitter och spelar utan stopp. Men stämningen vid bordet var väldigt härlig, som den oftast är.

Sitter och myser i soffan tillsammans med mamma, Sussi och ett duntäcke som jag fick av Babe på julafton. Det ser ut att vara satans kallt utomhus, vilket inte peppar mig till att lämna mitt lilla bo av värme. Hade sett fram emot en lång promenad nu efter all julmat som har passerat min mage, men ingenting blir som man har tänkt sig..

Tittar på ett väldigt intressant program om GMO (genetiskt-modifierade-organismer), där stora delar av befolkningen inte känner till detta och därför är rädda. Det perfekta programmet sänds därför på den polska kanalen TVN24 nu!!

Snabbt och enkelt, genetiskt-modifierade-organismer är organismer som har blivit genetiskt modifierade genom att en gen har sätts till eller tagits bort i en laborativ miljö dvs. man förändrar arvsmassan för att få en lämpligare organism för ett specifikt ändamål.

Har suttit och diskuterat detta med min mamma nu, rätt omöjligt att förklara för någon som inte är så insatt att det inte är någonting som är katastrofalt dåligt. Men såklart är det naturliga det säkraste och finaste, men vad är naturligt idag överhuvudtaget? Det är inte ens naturligt att odla egna grönsaker i sin personliga trädgård längre. Imponerad är jag över dem som i USA odlar sina farmer utan maskiner, de använder sig utav häst och vagn! Hur häftigt är inte det?!

Farligt ser det inte ut att vara för mänskligheten hittills, inga nya cancerarter eller allergier har brytit ut sen GMO har etablerats i USA. Det är just där det har används mest och människor vet inte om vad de låter passera deras kroppar. Rätt patetiskt och komiskt samtidigt, men så är det överallt. Vet du vad din lunchtallrik innehåller på riktigt??

Såklar går det inte att påstå att det inte är farligt, eller är farligt. Vem ska man kunna lita på? Alla kommer fram till olika slutsatser och har sina egna åsikter och tolkningar kring allting. Därför är det bäst att forska kring det hela själv tillsammans med en grupp för att få sin egna uppfattning.

Under många år har det argumenterats om man ska hjälpa människor som svälter genom att odla en mängd med GMO och mata dem med detta? Bananerna (och massa annat) håller på att försvinna i Afrika, är det inte dags att hjälpa dem med GMO? Människor springer runt på fälten i skyddsdräkter och river upp plantorna? Hahahahaha??? Är det farligt? Är det en lösning till en del av jordens problem? Ska man använda sig av GMO eller inte? Är vi tillräckligt säkra för att övertyga jordens befolkning till att GMO är någonting positivt? Kanske tom. negativt trots allt?  Finns hur många obesvarade frågor som helst, och vem har svaret?! Vågar vi satsa och ge det hela en chans till ett bättre liv för många? Eller fortsätter vi att vänta ut tills världen är mogen för en förändring? Bara det inte blir försent.

Nej nu ska jag ta och göra någonting vettigt innan jobbet. Ha det fint!
Take Care / A

Underbar julafton! Verkligen underbar julafton. Min inställning till julafton var verkligen inte den bästa, men jag hade så fel. Det var så trevligt. Hela familjen var verkligen samlad! Och stämningen var underbar genom hela kvällen tills alla hade avlägsnat sig från bordet. Allt från god mat till roliga lekar och skämt! Och såklart lite julklappar ovanför det hela, alltid lika mysigt med praktiska julklappar som man kan använda sig av.

Mycket mys med nära och kära och fina stunder var julafton uppbyggt av. Träffade även på vår nya familjemedlem som bär runt på en ny familjemedlem, rätt spännande och häftigt känsla. Vad allting förändras, alla blir vi ju äldre och nya liv sätts på jorden. En dag kommer även de sitta och se världen med nya ögon, precis som jag gör nu..

Och visst är det en konstig känsla samtidigt, men även en jobbig känsla då jag jämt måste analysera och tänka igenom allt och alla jämt och ständigt. Varför kan jag inte bara koppla av och njuta av hur underbart livet är på riktigt? Bara släppa hälften och njuta. Allting kan inte vara perfekt alltid, det fungerar bara inte. En off-knapp på alla känslor och lite vind genom huvudet bara, som hos många andra?

Precis som nu, utspårad. Istället för att tömma mig över hur underbart allting har varit så har jag fastnat på hur skepnaden bedrar för det är så det allting är överallt. Varför är det så? Besvikelsen man har på en del punkter? Men visst släpper den, och så blir man starkare ännu en gång tills man blir så stark att absolut ingenting kan trycka på en igen.

Min vän sa häromdagen att man ska leva för stunden, inte helheten. Det var mig en riktigt tankeställare, samtidigt som jag inte tycker om att enbart leva för alla stunderna som finns. För vad ger det en? Någonting som fanns men försvann? Och kanske inte kommer tillbaka igen? Skapar man nytt? Tillsammans? Själv? Med andra? Nej nej..

Idag är det juldagen, då alla ska ut och dansa och ha sig. Min jobbdag, där jag antar att bordet lär vara fullt alla timmarna jag kommer att sitta där. Vilket jag verkligen ser fram emot, träffa alla nya ansikten och känna av det nya trycket som bildas varje gång det sitter andra individer på andra sidan bordet. Jaga upplevelsen.

Ska dra ihop mig nu, vi hörs imorgon! Ha en toppen juldagskväll!
Take Care / A

Ja, då var vi här igen. Dagen innan julafton. Dagen då man alltid sitter och myser tillsammans med familjen i tv-soffan efter att ha införskaffat de absolut sista julklapparna för året..

Har idag varit i stan tillsammans med pappa och iprincip haft "bil-slagsmål" med alla andra som fått för sig att ta en promenad i stan dagen innan julafton. Träffade även på olika små kottar i stan och förändringar, ja det är det första som slår en i ansiktet. Riktigt stora förändringar, både utseendemässigt och personlighetsmässigt.

Det gäller även de närmaste vännerna som man inte har träffat under att bra tag, idag hjälpte jag Rebin med julklappar till mamma och flickvännen, i söndags mös jag med Jasmina i hennes härliga soffa under de coola fönstrena som bara hon har på sin takvåning för att på kvällen ha umgåtts med Micke på EH. Riktigt stora förändringar här också, både positiva och negativa. Men det är väl så det är här i livet. Vi väljer våra egna vägar och gör vad vi själva känner för precis när vi vill och hur vi vill.

I grund och botten är allt menat att vara bra, egentligen. Såvida man inte går över gränsen, vilket många tycker är den enda utvägen till att må bra. Tragiskt.. men alla vill vi bara må bra och vara lyckliga ju. Det är det enda vi är ute efter. Och sättet man kan utgå från är såklart fel då man oftast tänker på sig själv, eller åtminstone har börjat göra det pga allt annat som slagit ner en från benen. För vad spelar det för roll, varken bä eller mu fungerar samtidigt?

Nåväl, God Jul! / A

Åååh mega suck! Från att verkligen ha kunnat tolka, analysera och förstå någon annans beteende till att verkligen sitta med en haka dinglandes vid brösten. Ofattbart, speciellt efter allting som man har gått igenom. Men det är väl så det är? Man blir indragen och inspirerad av någon tills man krockar med viruset som inte försvinner hos denna individ. Trots att man attackerat det med allt från känslor till antivirusprogram. Ren besvikelse heter det. Man tröttnar efter ett tag, på att de negativa aldrig försvinner trots alla bekämpningsmedel. Man kan inte leva på någonting som har fått en att flyga runt bland molnen förr, då man egentligen vandrar runt bland helvetets varma stenar just nu. Det går bara inte.. ingen räddning, ingen handling, inget val. Fastän repet med lösningen har hängt framför ögonen under en så lång tid.. så har de inte blivit utnyttjat. Och det är sorligt att låta någonting så fint rinna ut i sanden totalt..

Det är verkligen sinnessjukt, hur man tror på att ett mirakel ska inträffa. Man håller verkligen fast vid det lilla positiva och biter sig i tungan för att ge det hela en ny chans. För man tror verkligen på att det ska bli bättre, det har ju varit bättre än bäst. Men så har man tydligen så fel..?

Igår var jag ute och fikade med Micke, ett tag sedan man träffade honom. Han kan verkligen få mig att skratta fastän jag sitter med en flod tryckandes i ögonen. Micke är en av mina bästa vänner som jag träffade under min gymnasietid, en vän som jag aldrig lär släppa taget om. Fastän vi alla försvinner i våra egna världar ibland; bestående av stress, skola, jobb, familj och allt annat som händer i allas liv jämt och ständigt.

Idag körde jag hem till Monkan med lite smått och gott, vi låg och pratade i hennes himmelska säng om hur omogna och mesiga pojkar är. Pojkar, men egentligen så är de vuxna män. Ahh, det är så sorligt. Var skönt att få träffa henne igen, levde ju med henne en hel vecka!!! Och nu så har vi bara försvunnit från varandra.

Min syster och hennes man kom hem från Thailand i Torsdags, besökte dem efter Monkan och fick se vackra bilder och roliga videon från resan. Minns ju när jag var där med mina päron, både innan och efter Tsunamin. Stora skillnader, både naturmässigt och samhällsmässigt. Men det är så det blir när hela världens ögon hamnar på ett och samma paradis. Nä nu tänkte jag rensa min dator med att bränna ut alla bilder av album som jag har lyckats samla på mig under året, för att sedan radera dem nu. Dator!! Ställ in dig på julstädning!!!

Ta hand om er! / A

Okej sanningen är faktiskt den att jag verkligen åkte iväg till Teneriffa tillsammans med min underbara vän. En plötsligt ledig plats och ett starkt ljus i min mörka tunnel uppkom från absolut ingenstans. Och innan jag hamnade på båda fötterna igen, så hade jag verkligen svårt att inse att jag faktiskt satt på ett flygplan när jag tittade ut genom fönstret. 11 000m ovanför allt och alla, påväg till en ny destination och upplevelser. Jag släppte verkligen allting för stunden, och det var underbart. Allt från mycket härlig tid med Monkan till att stå på scenen tillsammans med 2 trollkarlar.


Tidsfördrift på flygplanet; studera, se film och se Monkan ta vara på tiden på ett mycket skönt sätt haha! Bilden till höger är toppen på Teide, den aktiva vulkanen på Teneriffa.


Vårt hotell var jätte fint, och definitivt värt pengarna!!


Första dagen på Teneriffa spenderades sovandes i sängen efter resan för att sedan sjunga karaoke och ta en drink på ett brittiskt uteställe (Route 66) under kvällen. Vi har alltid kul när vi är ute, händer allting någonting nytt xD Monkan äger salen med mikrofonen i handen till höger innan puben! You go girl!!


En kväll tänkte vi ta ett bad i jacuzzin som fanns utomhus. Efter en fin dag med mycket sol och egna äventyr tänkte vi bara ta det lugnt och avnjuta kvällen på ett skönt sätt. Men såklart inträffar det som man inte hade hoppas på ska inträffa. Vi fick en kackerlacka på besök. O m g, vad vidrigt!!! Finns ingenting äckligare än kackorlackor efter spindlar *gåshud* Halva hotellet hörde oss..



Våra egna äventyr ägde. Detta var bara en kort promenad från stranden. Magnifika klippor och vackra vågor som slog ut över alla kanter. Bilden till höger har sin berättelse, nära döden känslan, från ingenstans kom en våg och slog ut mot våra ben. Hjärtfrekvensen var definitivt uppe i 120slag/minuten. Men en upplevelse vi aldrig lär glömma. På kvällarna kunde man se hur det utslagna vattnet reflekterades av månljuset, obeskrivligt vackert.


Underbart..


En kväll kom det 4 män och sjöng riktigt bra. Och då menar jag verkligen riktigt bra!! Mannen längst till vänster hade verkligen en mörk Barry White röst och han kom ner från scenen för att sjunga för mig på sina knän!!! Snacka om att smälla aaaav.. var sååå pinsamt! De drog även upp en äldre dam och förförde henne med sina röster, hon var jätte söt! Mot slutet stormade iaf många scenen och dominerade golvet där, härligt att se.



Monkan och hennes nya vän på en av våra egna utflykter!


En kväll bestämde vi oss för att färga Monkans hår! Första gången jag färgar någon annans hår och det gick faktiskt! I mitten ser vi en heting redo för en utgång och höger har vi henne efter ett hårt simpass i poolen! =)


Våra egna utflykter! På avstängda områden med förfallna trappor och områden fyllda med lavastenar. Grymt häftigt! Där var även svart sand på stränderna vilket jag tyckte om (någonting nytt för mig). Har ju bara varit på kritvita stränder i bland annat Thailand och Mexico. Alla stränder är vackra, både vita och svarta =)


Tro det eller ej, men en dag bestämde vi oss för att vandra i berg istället för att titta på späckhuggare och vita tigrar (vi var ju på ett liknande ställe i juni detta året, på Magaluf). Och vi gjorde det! Resan upp dit var katastrofal, trodde minibussarna skulle flyga av den lilla vägen som klättrade sig genom bergen. Men här sitter jag hel och kry, övervunnit en av mina rädslor och det är jag stolt över. Observera regnbågen ovanför bilen till vänster och molnen som försöker tränga sig över berget till höger.


Då jag var rädd fick jag och Monkan gå nära guiden. Han var en snäll sådan som såg efter oss genom hela vandringen! Vi var runt 52 personer (se spåret av vandrare i mitten) och alla överlevde! Observera den röda fläcken på guidens handflata till vänster, det är ett löss från kaktusen bakom honom. En död sådan. De används till färgning av både kläder och godis. Äckligt men sant.


Lite berg och jag i den perfekta vandrings outfiten. Observera de heta skorna!


Typiskt att de finaste bilderna ska vara minst. Jag lär skjuta in fler en annan gång!! Vandringen tog 4 timmar och vi befann oss verkligen mitt bland alla bergen. Riktigt spännande upplevelse, är jätte glad att vi gjorde det! Vi gick ner mot havet och åkte båt ner till vår hamn, för att sedan gå en onödiga väg hem. Där vi faktiskt gick vilse också, men vi kom hem till slut. Extra trötta i benen hahaha


Ballongen jag fick av trollkarlen i gult! Han drog upp mig på scenen, gjorde klart duvorna (till ballongen denna gång) och gav mig hela hjärtat samtidigt som trollkarlen i grönt drog av mig mina underkläder!! ;P Hela tillställningen var toppen, Monkan och jag kunde inte lista ut alla deras trolleritrick. Men de gåtorna kommer säkert vara obesvarade såvida man inte blir trollerikvinna själv.


En annan kväll hade vi en tillställning med bland annat flygande mutantugglor och en kungsörn i salen. Både jag och Monkan hade en kungsörn på armen. En överdrivet stor och läskig fågel, utrotningshotad men levande!!


En annan kväll var det vackra papegojor som underhöll oss. Intelligenta och spralliga sötnosar.


Vi och våra efterlänktade sparkle-drinkar hahaha!


Sangriiiiiiiia vid poolkanten (galen idé)! Gästat av; Munk, Nunna och Snövit!


Shaky Shaky the bingoballs! Bingo varje kväll, som Sam till vänster var bäst på. Paella till höger.


Vackra bilder från hotell och område.


Sista kvällen var det flamingo och sista vilan vid poolen. Människorna till höger är två härliga italienare som bor i England. De kunde inte släppa faktan att jag var Svensk då de verkligen trodde att jag var från Spanien och förstod Italienska hahaha! Så sköna människor! De hade rest runt halva Europa innan jag träffade dem, och befinner sig säkert i ett nytt land just nu. Pensionärresenärer, =)

Under veckan har vi även hunnit spela tennis, boule, skjuta med luftpistol (träffade mitten vid min första träff, har bevis!!!), haft movie-tävling, gjort hemliga saker!, sprungit runt i affärer, stan, pluggat, badat, solat, nattliga promenader, Monkan spöade LISA i biljard, åt oss feta av all inclusive maten/drickan, blev rånade av en städerska (Gud ser dig) och jaaaa... vi hade det toppen helt enkelt. Vill ha meeer =) Finns inget härligare än att resa runt i världen! Mycket kvar att besöka!! Detta är bara början =)

TakeCare / A

Puh vad jag inte vill må såhär. Puh vad detta inte är mitt fel att det är så. Har placerat alla bitar på det förbaskade silverfatet ett flertal gånger, men jag har fått nog under en lång tid nu. Det ska inte vara såhär, och det kommer inte att vara såhär. Jag kommer att bli säkrare än säkrast väldigt snart för jag har laddat upp mitt förråd av så mycket skit att jag är chockad över att det har gått så långt. Att jag har varit kvar. Väntat på ett mirakel eller vad säger man? Nu förstår jag många vuxna, men samtidigt är jag glad över att jag enbart är 20år och har hela livet framför mig. Ett liv med mängder med mål och viljan till att göra allt.

Jag har tydligen jullov nu, fast det känns inte så trevligt med en hemtenta hängandes i luften? Förstår inte poängen med att lägga ut en hemtentamen över ett lov? Hur puckad för man lov att vara egentligen? Inte för att det är jätte hemskt och förstör ens lov, men ändå. Man är inte helt fri, med tanken på allt annat som ligger och trycker.

Mina senaste veckor har varit stressoholic veckor (vektor!), mitt inre har hamrat sönder mina organ och jag tackar min vän för att ha dragit bort mig från allting. Men nu sitter jag här igen, och kan göra vad jag vill just nu efter denna veckan. Känns hur lustigt som helst. Jag hade min sista tentamen för året idag, gårdagen gick åt plugg, tisdagen var det redovisning om MMP-1 + plugg, måndag var hardcore-avslutning på ett arbete som delades ut innan min avresa (vilket resulterade i mega hardcore plugg dagen innan min avfärd) och mitt på allting klämdes det in jobb och ett nytt monster i mitt inre innan jag lämnade Sverige. Fick underbar feed-back på ett annat arbete som kändes som om en ängels händer tog tag och lyfte upp min själ och ansikte i måndags också. Mitt i det svarta började en stjärna lysa igen. Och nu är allt över, med ett leende på läpparna kan jag luta mig tillbaka och ta ett djupt och avslappnat andetag.

Idag har jag klätt vår mormor-julgran tillsammans med pappa och våra röster sjungandes till julsånger. Det var verkligen mysigt och det har faktiskt hela dagen varit. Har städat hela mitt rum och lämnat en ny pärm och bok efter mig. Funderar på vad jag ska göra nu, har badat och påbörjat en pocketbok som jag inte har fastnat för riktigt ännu.

Livet är underbart. Det gäller bara att se det och inte låta sig tryckas ner av sina egna eller andras känslor. Ansträngande och mycket arbete. Men det behövs för annars mår man inte bra i längden. Kan inte någon annan ta hand om en på riktigt när man behöver det, får man göra det själv. Bra! För man kommer alltid att leva med sig själv.

TakeCare / A

Hoppas allting har varit bra med er, jag är ledsen över mitt plötsliga försvinnande men jag hade verkligen så överdrivet mycket att göra innan jag skulle flyga iväg till Teneriffa. Allt från ett riktigt bombnedslag i skolan till ett plötsligt påtvingat extra jobbpass på Herkules i Lund (var väldigt häftigt förresten) och jobbpasset dagen efter. Mina planer för kvällen förstördes på mindre än 5 minuter, men vad ska man göra.. livet är tydligen inte min bästa vän längre. Hann packa på morgonen efter och slängde mig i Monkans säng såfort jag hade kommit hem från jobbet. Pang poff sa det bara innan jag verkligen satt på flygplanet påväg till Teneriffa, efter att ha stressat sönder mig så pass mycket som man vanligtvis gör under en hel månadstid. Jag är kapabel till så mycket onödiga saker ibland, men plötsliga överraskningar i skolan är heller ingenting som tillhör den trevliga kategorin om man har andra planer precis. Tänkte fördjupa mig lite mer kring min resa senare i veckan med inslag av bilder, men även dela med mig kring mina både häftiga, coola, sjuka minnen till lite mindre trevliga minnen. Min ankomst hem var en mardröm.

Har en tentamen på torsdag som jag bara vill plugga till nu, har redan läst ut min kära bok under resan så jag behöver bara komma ihåg en massa nu. Detta är anledningen till mitt storm-inlägg ikväll..

Kände ni förresten jordbävningen imorse? Herregud, trodde jag hade blivit galen. Jag väcktes av ett otäckt bullerljud som jag inte kan associera till ett annat ljud och hela min säng skakade som bara den. Kändes som om ett flygplan hade störtlandat i grannens garage. Mängder med tankar slog mig i huvudet samtidigt under de 20sekunderna då jag satt och stirrade runt i rummet. Jag bestämde mig för att det var en storm, gick till fönstret men såg ingenting. Inte ens en kvist på busken rörde sig. Förvirrad och rädd gick jag och la mig igen.

4 timmar senare fick jag informationen om att det verkligen var en jordbävning som hade väckt mig, hur stor är sannolikheten? Jag bor i Malmö ffs! Men plattorna finns ju såklart överallt, glad ska man vara att man inte bor nära de största epicentrumen som finns på vår planet iaf. Har aldrig varit med om en äckligare känsla, vill inte ens veta hur det känns när huset är påväg att rasa *Pti Pti Pti!*

Skriver mer inom en snar framtid.. ha det finast!
TakeCare / A

Idag har jag haft 4 föreläsare. En från UMAS mikrobiologi avdelningar som tar hand och patienters prover genom att analysera dem och mycket mer. Väldigt intressant och realistiskt, kopplat till patienter som verkligen existerar. Skulle kunna skriva hur mycket som helst kring detta då det är precis en del av vad jag studerar, men håller mig i kopplet då ni antagligen inte hade kopplat någonting om inte alla grunder las fram på köpet eller då ni är kunniga kring ämnet. De tre senare var i samband med projektledning varav man fick höra kring 3 arbetsmodeller, som inte var så värst spännande att lyssna på i början. Bara massa svammel om samma sak fast från ett annat känt håll.

Fick ett chockbesked idag också, ett irritationsobjekt! Jag hade planerat att påbörja och avsluta ett grupparbete imorgon, som vi fick idag, just av anledningen att jag lämnar landet på söndag. Då får man bita ihop och kämpa med det direkt. Jag hade även tänkt att skicka in en rapport, fixa till redovisningsmaterialet till Hansa Medical och packa på kvällen. För att på morgonen åka till Trelleborg och kolla på de svenska mästerskapen i taekwondo.. för att sedan jobba på kvällen.. sova över hos Monica och flyga iväg till Teneriffa på söndagsmorgonen. Och såklart hinna träffa Babe.

MEN! Så kommer vi till chockbeskedet som rubbar precis allting. Jag måste jobba i Lund imorgon till sen sent imorgon. Detta resulterar i att jag inte har en möjlighet till att ta mig till Trelleborg dagen efter eftersom jag måste vara skärpt på jobbet även dagen efter. Hinna med att packa och ringa runt till de som berörs av min resa.

Och nuuu... måste jag springa iväg. TakeCare / A

Jag har under de senaste dagarna inte varit på samma planet som ni mina vänner. Har verkligen befunnit mig i funderingarnas värld och låtit känslorna erövra min kropp totalt. Men lyckligtvis har jag en alltför intelligent hjärna för att knäckas av mitt hjärta.

Men nu sitter jag här och låter mina fingertoppar leka med tangenterna igen. Mår mycket bättre fastän allt inte är som jag vill ha det. Min mamma mår bra och allt har gått bra, det viktigaste. Har varit blandande känslor kring det hela och extra djupa konversationer på sjukhusbädden och all vistelse på sjukhuset överhuvudtaget. Babe har varit här och tagit hand om mig då allting redan varit över, den som verkligen tagit han om mig då det behövdes som mest var Monica. Hon stormade hit i taxi med mysigheter och vi tittade på Mamma Mia tillsammans. Tack så mycket gumman för det fina stödet.

Så nu är jag tillbaka och ska ta tag i allting som jag råkat lägga på hyllan för ett par dagar! Har insett så mycket också, så mycket att det är skrämmande. Men livet är nästintill en lek som man måste tåla emellanåt. Nu är det dags för mig att vakna och leva i verkligheten. Ingenting är perfekt, det kommer alltid att finnas någonting som är mindre bra eller någonting som man inte hade förväntat sig det. Men problem är någonting man biter sönder riktigt hårt direkt, för de kommer alltid flyga fram överallt. Allting är ju inte ett pussel. Det gäller att kunna ta sig förbi allting på ett smidigt sätt helt enkelt.

På söndag lämnar jag landet, för att hitta mig själv igen och ha en underbar vecka tillsammans med min Monica och genkloningsboken. Ska bli så underbart skönt, och det är dags att jag tänker lite mer på mig själv än andra för en stund.

Nu ska jag skicka ett par mail och dyka ner i pluggeriet igen. Har ni förresten lagt på lite mysfaktorer i er omgivning? Lite levande ljus, mysig ny musik i bakgrunden, gott varmt te, och belysning i och utanför fönstrena? Snöar så underbart fint nu, så lugnt och försiktigt att man bara vill storma ut och slänga sig i det mjuka. Jag känner av maximal känsla av mysighet och njutning nu, hade passat fint med ett varmt bad ikväll också.

Ha det bäst! TakeCare / A

Okej, här har vi mig igen. Jag sitter på pappas bärbara då min dator inte vill som jag vill, irritationsobjektet just nu är att batteriladdaren är kopplad på baksidan. Hur praktiskt är det? Den flyger ut varje gång jag rör mig. Halvligger i min säng och tittar ut på hur snön dränker markytan ordentligt för tillfället. Kom hem som en snögubbe för någon timme sedan också, var med om en lustig bussresa hem från skolan. Då jag även bara måste kommentera att redovisningen av Hansa Medical projektet kanske inte tillhörde den bästa kategori, men lite mix skadar aldrig.

Till Bussresan. Rätt idiotiskt men det hände. Jag sitter med min PinkyDinky vibrerandes i mina öron då jag plötsligt får syn på denna äldre söta asiatiska kvinna. Snabbt som blixten river jag mig från min plats, och ber henne sätta sig. Med ett leende tittar hon på mig och pekar på en 50-lapp som ligger på golvet. Jag tittar på lappen och tänkte "Woho jag har tappat en 50-lapp" tackar och tar upp den. Samtidigt som jag håller den i handen slår det mig att jag inte har lösa pengar liggandes i mina fickor, alltid i plånboken. Den är inte min!! Då jag står och funderar kring detta mysterium kommer en kvinna och sätter sig på den andra platsen. Jag känner hur fel situationen är och tar ut 50-lappen som jag gömde i min hand i fickan. Jag förklarade för henne att den inte är min, och att det är hon som har hittat den och ska ha den. Hon stirrade på mig med öppen mun, jag kunde se i ögonvrån hur kvinnan bredvid tappade hakan. Jag stirrade på dem båda två och höll 50-lappen framför den äldre asiatiskans händer. Men hon tog inte emot den. Hon bara log mot mig med sitt så söta leende och vägrade ta emot den. Jag stod och kände mig inte alls urlöjlig, fastän jag visste att stora delar av bussens passagerare hade tittat på vad jag höll på med. Min promenad hem med 50-lappen kändes konstig. Jag borde inte ha den..

TakeCare / A

Efter att inte ha gjort någonting vettigt under HELA dagen mår jag inte så bra. Har verkligen bara legat i min säng hela dagen, jag lägger anledningen på min förkylning. Känns så bra att kunna skylla ifrån sig ibland. Skulle ha läst men har inte läst. Morgondagen skrämmer mig, men jag vet att allting kommer att gå bra. En morgon och för/eftermiddag på ett sjukhus är väl inte så skrämmande som ens vision påstår.

Jag har suttit och läst andras bloggar idag, någonting jag inte trodde skulle falla mig in. Verkligen suttit och läst hur dåligt tonåringar mår, för att de inte vet vad de ska göra med livet. Hur dåligt andra individer mår för att de inte vet vad de ska göra efter studenten? Och andra extrema fall som tyvärr en del drabbas av.

Jag insåg hur JÄVLA PATETISK jag är, ursäkta min svordom (ska sluta svära igen efter nyår). Men som en väninna sa till mig förr "det är inte lätt när det är svårt". Att jag verkligen sitter och tömmer mig elektroniskt är hur patetiskt som helst, men vad ska jag göra. Inte vill jag bomba min älskade, vänner eller familj med handikappade tankar eller känslor? Känslor som min älskade redan känner till, men att de fortfarande finns kvar. (!)

Rätt mystisk är jag när jag skriver här också, men så är det att vara mig. Min patetiska tolkning av mitt skrivande beror på att jag verkligen vet vad jag vill med mitt liv. Jag är målinriktad, vet hur jag ska nå mina mål, har ett coolt jobb, vänner, pojkvän, en familj som jag bor hos och som alltid finns där för mig, tränar både yoga och taekwondo och jag studerar andra året redan. MEN så har vi min känslosamma del där jag saknar så små saker, delen där jag kanske bara överdriver? Har det för bra? Nej. Men sanningen är faktiskt den att män är så omogna, vi kvinnor är verkligen överdrivet utvecklade i ett för tidigt stadium. Tyvärr talar jag nästan bara för mig själv nu för jag vet hur en del kvinnor är i dagens samhälle. Men samtidigt kanske är det ett väldigt bra tillvägagångssätt här i livet? Inte vet jag, inte vet du, vi är ju alla olika individer. Och tack gode gud att vi alla är så unika, för gud vad världen hade varit tråkig annars.

TakeCare / A