Creadiem

Åååh mega suck! Från att verkligen ha kunnat tolka, analysera och förstå någon annans beteende till att verkligen sitta med en haka dinglandes vid brösten. Ofattbart, speciellt efter allting som man har gått igenom. Men det är väl så det är? Man blir indragen och inspirerad av någon tills man krockar med viruset som inte försvinner hos denna individ. Trots att man attackerat det med allt från känslor till antivirusprogram. Ren besvikelse heter det. Man tröttnar efter ett tag, på att de negativa aldrig försvinner trots alla bekämpningsmedel. Man kan inte leva på någonting som har fått en att flyga runt bland molnen förr, då man egentligen vandrar runt bland helvetets varma stenar just nu. Det går bara inte.. ingen räddning, ingen handling, inget val. Fastän repet med lösningen har hängt framför ögonen under en så lång tid.. så har de inte blivit utnyttjat. Och det är sorligt att låta någonting så fint rinna ut i sanden totalt..

Det är verkligen sinnessjukt, hur man tror på att ett mirakel ska inträffa. Man håller verkligen fast vid det lilla positiva och biter sig i tungan för att ge det hela en ny chans. För man tror verkligen på att det ska bli bättre, det har ju varit bättre än bäst. Men så har man tydligen så fel..?

Igår var jag ute och fikade med Micke, ett tag sedan man träffade honom. Han kan verkligen få mig att skratta fastän jag sitter med en flod tryckandes i ögonen. Micke är en av mina bästa vänner som jag träffade under min gymnasietid, en vän som jag aldrig lär släppa taget om. Fastän vi alla försvinner i våra egna världar ibland; bestående av stress, skola, jobb, familj och allt annat som händer i allas liv jämt och ständigt.

Idag körde jag hem till Monkan med lite smått och gott, vi låg och pratade i hennes himmelska säng om hur omogna och mesiga pojkar är. Pojkar, men egentligen så är de vuxna män. Ahh, det är så sorligt. Var skönt att få träffa henne igen, levde ju med henne en hel vecka!!! Och nu så har vi bara försvunnit från varandra.

Min syster och hennes man kom hem från Thailand i Torsdags, besökte dem efter Monkan och fick se vackra bilder och roliga videon från resan. Minns ju när jag var där med mina päron, både innan och efter Tsunamin. Stora skillnader, både naturmässigt och samhällsmässigt. Men det är så det blir när hela världens ögon hamnar på ett och samma paradis. Nä nu tänkte jag rensa min dator med att bränna ut alla bilder av album som jag har lyckats samla på mig under året, för att sedan radera dem nu. Dator!! Ställ in dig på julstädning!!!

Ta hand om er! / A