Creadiem

Tänkte ge ett respons inlägg till min underbara väninna som har lyckats att skriva ner en väldigt känslofylld text med mig i åtanken. En text som är väldigt privat, känslig och sann ändå ut i spetsarna..

Hon skriver att hon vet hur det är när allting faller i bitar, hur varje individ förväntar sig hur en del saker ska vara i ens liv och hur människor faktiskt lever i två olika världar. För det är precis det vi gör, om inte ett flertal olika världar varav mer än hälften är oförståeliga och oåtkomliga. En av dessa världar skapar människan själv, en bild av hur man vill att ens liv ska se ut för att man ska vara riktigt lycklig. Jag kunde inte ha skrivit det bättre själv.

Texten fortsätter med en förklaring kring problemet med att vara lycklig. Att ens förväntningar inte stämmer ihop med verkligheten. Hur man ena dagen mår bra, för att sedan må sämre den kommande dagen pga. alla känslor och tankar som trycker runt i ens kropp. Onödiga känslor och tankar som bara ställer till det för en.

Min kära vän skriver sedan 2 rörande stycken. Hon har känt mig i flera år nu och vet precis hur jag fungerar i en del avseenden. Jag söker efter den rätte, för varför ska jag spendera mitt liv med någon som jag inte tänker hålla fast vid framöver just nu? Den rätte, hur patetiskt låter inte det överhuvudtaget? Vad är rätt? Vem är rätt?

En mening jag fastnar vid väldigt väl är ”Du letar alltid efter något som du anser är större än dig själv, och ibland när man vill ha något så himla mycket som du vill ha den personen som uppfyller dig helt så ser man inte verkligheten, utan en redigerad bild av verkligheten.” Tada! En AHA-upplevelse från ett tidigare inlägg! Sanningen är inte sanningen, utan det man vill se på riktigt. Man förtränger sanningen och ser det som inte existerar egentligen; det man vill ha, se, känna och/eller vara.

Förändringar, det är någonting man lever i. Man är nästintill en förändring. Allting skrivet kring förändringar av denna underbara kvinna stämmer överrens med mina åsikter kring det hela. Det mest personliga som mina ögon passerade i hennes text var kommentarer kring mitt förflutna. Hon påstår att det är pinsamt att hon skrev det, men jag känner inte det så. Alla har vi ett förflutet, och jag står för mitt. Jag vet att det alltid finns någon som har haft det värre, jag påstår inte att jag hade det dåligt.

Jag påstår att jag var rätt inställd till livet redan som en oförståndig liten flicka. Inte skulle jag tillhöra gruppen som mobbar en tjej som har dyslexi? Jag blev bästa kompis med denna tjej och vi kämpade emot allting som hela grundskolan hade att erbjuda oss tillsammans. Och jag ångrar inte mig, för jag vet att det var det bästa jag kunde göra i den åldern. Och vi fick våra sub-grupper som fanns där för oss. Vi knöt kontakter och var starkare tillsammans än vad resten kunde vara tillsammans.

Texten kryper in i självförtroendeproblem, som jag faktiskt inte har längre. Im really good the way I are, jag har insett det nu. Det stämmer att jag inte har varit tillräcklig i mina egna ögon och att jag har kämpat för att trycka undan den dåliga människan i mitt huvud. Människan där som jag på de senaste åren insett inte existerar. Det samma gäller dig, du kan ta alla dina ord och reflektera dem åt dig själv. Du är underbar precis som du är.

Hon skriver att jag jobbat/jobbar hårt i skolan, bryr mig om mina vänner, bryr mig ständigt om hur jag ser ut. Och att resultatet är att jag är vacker, har gott om människor som tycker om mig och är inte långt från att vara klar med mina studier. Precis som min kära lilla vän. Precis som du. Att jag jobbar hårt i skolan faller mig naturligt, att jag bryr mig om andra gäller endast de som finns där för mig nu.. varför? För jag har på senaste år känt att det inte lönar sig att finnas för någon som inte uppskattar en utan bara försöker trycka ned en hela tiden. Personligen tycker jag att det är hemskt att känna såhär, då jag jämt funnits tillgänglig åt allt och alla. Men utnyttjad tänker jag inte bli längre. Där har jag satt ner min fot och tänker inte lyfta upp den igen.

Jag erkänner att jag jämt oroar mig om vad andra tycker. En riktigt kass egenskap som jag jämt bearbetar. Hon skriver om mina dunder-känslor som jag både är stolt och trött på. Stolt över att jag är naturlig nog att sitta och skrika som en ko när jag känner att jag behöver det, men trött på att vara den känsliga kvinnan som söker någonting som säkert inte existerar. Det är förresten sant att jag inte ser på verkligheten på samma sätt som alla andra, men hur ser alla andra på den egentligen? Vem bryr sig?

Sista stycket skriver du om att det är pinsamt att erkänna att det är så du ser på mig. Men jag håller fortfarande inte med, jag vet om att du ser på mig från flera olika vinklar än dessa. Precis som jag gör med dig, jag vet att du är vilse för tillfället men att du kommer att hitta ditt bo till slut. Jag är tacksam över att du har tömt dig sådär för mig, du är så söt. Jag är stolt över att ha dig som vän, du är hur cool som helst. Jag vet att jag kommer att klara allting, och att allt kommer att bli bra till slut. Jag är lika stark som hulken när jag vill vara det.

Du skriver att jag bär mina känslor på utsidan, men det håller jag inte med dig om. Jag försöker trycka ut mina känslor, kanske en anledning till att jag har skapat denna blogg. För att träffas och prata ut håller inte alltid då man jämt har så mycket annat att prata om. Du har sett mig växa som en människa, hur jag kämpar mot mina problem precis som du gör. Jag har lärt mig mycket från dig, och det kommer jag att vara evigt tacksam över. Du fick mig till att se saker ur ett annat perspektiv.

”Och ärligt talat bryr jag mig inte om att du är vacker, att du är strävsam, passionerad, och rolig. Det enda jag bryr mig om och som jag tycker gör dig speciell är att du har ett riktigt starkt hjärta. För det är själva essensen i dig. Att du har känslor som är så enormt stora. När du är ledsen är livet inte värt något. När du är glad skrattar du konstant. Och när du verkligen bryr dig om någon – så gör du det med mer hjärta än andra ens har för sig själva.”
Taget direkt från hennes blogg, och jag tackar dig ännu en gång för denna text.
Min goda vän Monica Lager.

TakeCare / A