Creadiem

Funderar på vad som är meningen med allting ibland. Allting har ju sitt slut. Precis allting, det finns verklingen ingenting som kommer att existera för alltid. Förr eller senare kommer det att elimineras på något sätt? Tänk efter själv.. finns ju hur många exempel som helst!?

Men samtidigt som man ställer sig dessa frågor så står man nästan här med facit i handen.

Idag var jag i skolan tidigt, satt på plattan (den stora sköna öppna planvåningen på MalmöHögskola) och läste bl.a ett kapitel om tids- och resursuppskattningar i projektledningsmetodiken. Plötsligt slog tanken mig, vad händer sen? Efter allting? Tiden bara rusar förbi och man är ett med tiden, inte hinner man reflektera över allting som jämt slår till?? Ett projektarbete kan vara oehört tidskrävande men även krävande på andra sätt. Precis som många delar i livet.

Igår nämnde jag om hur tiden stormar förbi framför OSS, och med OSS menar jag inte någon specifik person eller grupp utan jag syftar verkligen på allihopa. Observera detta, då jag riktar mig mot en person som har kommenterat detta.

Jag återkommer lite senare, ska hem till min syster för att sedan köra till träningen. Är så irriterad och förbannad på allting att jag bara vill sparka ner alla i lokalen. Herregud, vilken bra dag som har blivit en stor enorm irritationskälla.

TakeCare / A