Let me paint this picture for you baby..


Då ligger man nerbäddad i en stor och mjuk soffa med filtar och proviva inom räckhåll! Min natt var verkligen inte den bästa, kom hem rätt sent igår efter jobb och cruzningen med min lilla systerson, som inte är så liten som jag ständigt ser honom =) Herregud och herregud på den! Vi hade det jätte mysigt/skoj någon timme och jobbet var för den delen kaotisk och händelserik,  som vanligt.

Mycket skrikande folk till hockeymatchen som ägde rum igår, och spelarna vid bordet var många. Fick kramp i min hand efter bara några timmar! Så pass! Sen kom min darrningseffekt in i bilden då jag tappade hela min koncentration på golvet, sms som jag inte ens kunde läsa totalt utan jag visste vad det gällde direkt. Trots alla min gäster skrev jag 2 ord och bad dem respektera mitt plötsliga beteende att inte vilja spela de kommande minuterna. Snälla och pratglada plockade de upp min koncentration från golvet och jag var åter fokuserad på spelet i ett krossat tillstånd.

Skönt att jag blev hämtade och matad från jobb innan jag bädda ner mig i en hög och mjuk säng i en tom lägenhet efteråt. Var totalt utmattad efter hela skoldagen och jobbet men kunde inte somna. Var dörren verkligen stängd? Kommer ljuset att slockna? Vad är det för ljud? Har någon kommit in i lägenheten? Kylskåpet låter? Varför hit och dit? Livet så och då? Paranoida gris, sov. Några timmar senare vaknar jag av världens ljus i rummet, som om jag hade befunnit mig på denstarkaste ljusbehandlingen som finns för att tillfredställa min hud med D-vitaminer och diverse.

Är trött men har precis varit i affären och fyllt på kylskåpet lite för helgen, är inte så hungrig vilket inte är så förvånande. Ställde mig på vågen och det jag såg var inte vad jag hade velat se, har gått ner ännu mer. Det gör mig förbannad och ledsen, jag vill verkligen inte mer. Jag ville inte överhuvudtaget. Måste upp upp upp upp! =/

Vet inte hur jag ska göra nu.. har min mapp med häften som jag måste läsa igenom men jag sitter som en apatisk apelsin i den svarta soffan. Ursäkta mitt gåtfyllda jag nu, men jag har verkligen fått nog. Verkligen, på riktigt. Att vara blind är en sak, men att börja bli trött på det hela är en annan. Och nu har de kolliderat så kraftigt och öppnat mina ögon med information som gör mig chockad att jag har dragits med under en sådan lång tid. Medveten om det har jag varit, men min blindhet och naivitet har lyft mig upp bland de rosa molnen som i det verkliga livet inte existerar. Hoppet om att allting ska bli bra. Hoppet om att man får sin onödiga bekräftelse för att kunna gå på eld barfota i all evighet utan att visa en enda grimas på ansiktet. Man måste veta vad man verkligen vill, annars är man ingenting. Och nu är det ingenting.

TakeCare / A

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0