Creadiem

När jag växte upp så tänkte jag alltid på allt och alla, som svar fick jag bara dåligheter tillbaka. Min familj flyttade in till stan, varav jag såklart åkte med. Från att ha varit lika ren som det renaste vattnet i världen blev jag smutsig. Det största smutset var svordomar och ännu fler bitchiga människor. Människor som jag idag hade nitat om jag vore förbannad eller bara vänt kinden till och skrattat åt dem. Efter att ha tagit en del smällar så blir man inte en av dem. Man blir tillbakadragen och är alltid på sin vakt för att bita tillbaka riktigt hårt. Som en tiger väntandes på en hand fylld med kött.

Det är människor som inte vågar titta mig i ögonen idag. Människor som jag bara skrattar åt och tycker synd om. Jag visste att det skulle bli såhär, och det är ren njutning varje gång det händer.

Mitt leende på läpparna var alltid där, oavsett vad som hände. Jag visste vart jag ville stå och då stod jag där. Jag var och är alltid glad, för varför ska jag inte vara det!? Tiden gick tills jag insåg hur förbaskat rå och mörk världen är egentligen. Hur svinig mänskligheten är i nästintill alla avseenden. Man har bara sin familj i alla väder. Det är bara dem som alltid kommer att finnas där för en. Resten blir avundsjuka, inlåsta, knäppa, springer bort för att de ser en god klubba, vet inte vad de ska göra med sig själva, är någon annans hund, snackar påhitt eller påstår att ingen förstår dem? Patetiskt hela vägen ut. Står hjälpen utanför dörren i flera år och inte blir insläppt då försvinner den. Man vill känna sig behövd och nyttig. Inte överkörd? Jag syftar på min vän som jag petade ut ur mitt liv efter att ha läst en vettig bok som verkligen öppnat mina ögon. Och de som inte vet vad ni ska göra med er själva, ta reda på det och sluta gömma er i sanden. Jag bryr mig inte om hur rå jag är just nu när jag är förbannad. För kan man inte vara rå så kan man likagärna lägga sig under ett tåg. Tänker inte gå loss på resten av det patetiska.

Take Care / A