Creadiem

Jag hade tänkt att lägga mina känslor i ett badkar samtidigt som det slog mig att det inte är poängen med att känna såhär. Anledningen är självklar, men beteendet är inte likaså. Jag blir så förbannad och rasande över att det kan vara så svårt att bara lägga pusselbitarna på det sätt man själv vill ha dem på. Nu är det tillbaka igen, precis som det var förrut. I början. I början då man bör dansa på rosorna. För varför ska man tagga ner sig bland taggarna?!

Hur idiotisk och pantad får man lov att vara på en skala från ett till tio!?? Allvarligt talat? Säger man A så ska man hålla A och inte börja med C?? Eller ännu värre med Ö?! Omg! Jag är så onödigt rasande just nu, men ibland springer man bara runt i en ond cirkel alldeles för länge. Problemet här är utgången, hur kommer man ut från en ond cirkel utan att snubbla tillbaka!??

Men tänk er samtidigt att denna onda cirkel är någonting som ni inte kan ta er ut ur. Någonting som bara infaller med jämna mellanrum. Då allting är för bra för att vara sant. Det är då det smäller. Från ett förväntat håll, men mestadels från ett oförväntat håll. Det typiska i det typiska. Livet!

Ja livet, världens största mysterium. Tänker inte fortsätta när jag känner såhär.. ska bli skönt att sparka av sig ikväll.TakeCare / A

Då sitter man här igen, en fredagskväll som precis har slagit om till lördagsnatten. Jag har längtat och räknat dagarna tills idag. Men ingenting blir någonsin som man hade tänkt sig, det är naturen i sig. Nästan dags att bara inse det och ta varje dag som den kommer istället. Känner att jag verkligen befinner mig framåt, men jag är bara här inom ramarna på denna så fina tavla..

Min hemtentamen är äntligen inlämnad och tyvärr blev den för stor, som vanligt. Förvånar mig inte överhuvudtaget, att förändra en hel skriftlig text till radavstånd när man är klar är antagligen det sämsta man kan göra. Men nu är den inlämnad och jag har lärt mig väldigt mycket från böckerna jag har läst, men även då jag har försökt att formulera mig kort och gott på papper. Det gäller ju att se det positiva i allting också.

Var ute på middag tillsammans med Stephanie iförrigår också (en väldigt söt och duktig taekwondo-pingla), vi satt och pratade i timmar innan det slog oss att vi hade annat planerat för kvällen. Det var verkligen skönt att bara gå ut och äta på restaurang i Malmö och ta det lugnt! Minns inte ens senast jag var på restaurang. Hon var verkligen en härlig människa att spendera tid med efter en kaotisk dag. En väldigt lugn, söt, pratsam, öppen och ruskigt trevlig kvinna. Varma kramar till Stephanie =)

Igår sov jag över hos min syster, alltid lika skönt att sova över hos sin syster. Vi har alltid skoj tillsammans oavsett vad vi gör. Precis så som det ska vara, eller hur? Vi var tom. på rättegång idag, det var någonting nytt från det vi brukar göra. En löjlig sådan, en sådan som inte ens gick att ha för att vittnet var sjuk (polismannen). En inställd sådan då ja, framåtskjuten. Löjligt. Anledningen tänker ni? Den är så kort som att inte ha stannat för övergående på ett övergångsställe. Ännu löjligare var det för de som var på rättegång för att inte haft bilbälte på sig eller belysning på bilen? Säkerhet som säkerhet, men herregud? Var är ramarna?

Nej mööh, mitt humör just nu tillhör kategorin av fiskar som kryper runt på bottens slamberg, ihopp på att få se solen. Saknaden. Sådana fiskar som ingen någonsin har skådat och antagligen aldrig lär göra heller. Stackars fiskar. Skönt att det är läggdags, en ny vacker dag imorgon! En dag fylld med städning, musik, promenader och jobb!!


Beskåda världens finaste fisk! Tagen från google men paintade utav mig, hahaha! Möh =/ Jag ska bara sova nu, så försvinner mitt patetiska humör. Sov gott! TakeCare / A

Ps. Ett stort grattis till Simona som blev en 22 åring igår =)

Då var det dags att återgå till mitt vanliga vardagsliv fyllt med myserier med hemmet, Päronen, hunden, fiskarna, vännerna, Babe, träningen, skolan, jobbet och viktigt nog.. mig själv!!

Efter att bara ha levt och njutit för stunden den senaste veckan så säger jag bara "wow, så skönt!". Jag har verkligen lyckats stänga av alla mina pulserande tankar och låtit mina känslor styra och leda mig genom olika beslut, handlingar och resultat. Finns verkligen ingenting bättre, för ingenting kommer någonsin vara precis som man vill ha det. Det kommer alltid att vara sämre, eller bättre än vad man hade förväntat sig.

Rita förresten upp bilden att ni blivit sårade och har svårt att acceptera handlingen från denna/dessa utomstående individer. Ni skapar en mur och låser ut dessa individer ur ert liv, för varför ska ni ha människor som ger er negativ energi? Varför ska ni må dåligt utan att enbart ha spridit kärlek och omtanke? Varför ska ni acceptera ett sådant beteende eller den svarta katten som springer runt och klöser er på ryggen? Varför vandra runt med massa knivar på ryggen och taggar i hjärtat?

Och tänk er att ni efter ett halvår har fått nog, för att det har påverkat er djupt och har bitit tag er i rumpan. Det är som om ni går runt med en krabba hängandes i rumpan på er och ni kan inte få bort den. Oavsett vad ni gör så släpper den inte, obeskrivlit irriterande och plågsamt eller hur? Plötsligt får ni en annan krabba som plötsligt kniper tag er i näsan. En mini krabba som ni älskar och vill ska vara lycklig. Denna lilla krabba får er att känna en oehört stor smärta. En smärta som efter en mycket lång tid försvinner efter stora bekräftelser i alla former, men även positiva förändringar.

Bekräftelser som har räddat krabborna från tanken att verkligen hugga av och slänga bort dem långt från er. Istället inträffar det omöjliga. Den söta lilla krabban får er att ta tag i muren och börja klättra. Klättra pga hopp, lycka, beslut, kärlek, trötthet och mognad. Idag inträffade det omöjliga. Jag har efter att ha mått så sinnessjukt dåligt, ställt mig på toppen av muren.. (....)

Idag har jag även varit på middag hos mina Päron tillsammans med Babe, min Syster och Malwin. Vi åt kalkon och mös till filmer då jag och Michael var små små små smååå söta gulliga bebisar! Det var verkligen jätte mysigt och trevligt. Och det trevligaste av allt lär vara att jag har orkat med Babe i ett helt år nu, officiellt. Hahaha, and im still here honey!!

Livet är så lustigt, och det förändras hela tiden. Jag känner verkligen hur jag har utvecklats under den senaste tiden. Det är som om alla mina känslor har hittat sina platser och jag vet precis vad jag vill, tänker ha det och vill agera. Har efter allt som har inträffat på den senaste tiden, både negativa och positiva saker, fått mängder med nya syner på precis allting. Med nya ögon ser man nya saker, och det kommer man alltid att göra framöver. Ta in ny information, analysera allt och alla, tolka, bearbeta, reflektera, ventilera, fundera och agera. That's life.

Nu sitter jag och halvsover, ska bli så skönt att bädda ner sig i min underbaraste säng. Och imorgon lär man vakna upp till en ny fin dag med marken täckt av ny snö! Läsning, funderingar, bearbetningar, reflektioner och analysering gäller även på skolans bibliotek om några timmar! Men även en runda i stan för att sedan överraska Monki med sina efterlängtade produkter och ett härligt dubbelpass-träning på kvällen! =)


Bild tagen från fotosession1 för några veckor sedan (det var då jag verkligen vågade ställa mig framför kameran för första gången i mitt liv!) Ha det finast och sov gott mina vänner!!
TakeCare / A

Idag är jag glad, väldigt glad. Längesedan jag var såhär glad. Men varför ska jag inte vara glad? Man ska vara glad! Jag har hittat min väg här i livet, jag vet vad jag vill, jag studerar, jag jobbar, bor hemma med päronen och den finaste hunden i världen, har en fin familj, vänner, Babe och tränar både avslappning och självförsvar. Har mina intressen, jag vet vad jag tycker om och inte tycker om. Jag vet hur jag vill ha det, och tänker ha det. Har helt enkelt mina mål som jag vill uppnå, och det är jag nöjd över.

Har även insett att allt inte kan vara som man vill ha det, jag tänker inte gå emot mig själv för att göra någon annan överlycklig. Då jag vet att det inte är värt det i längden. Alla har vi våra brister och en av mina är att jag låter mina tankar erövra ett krig i min hjärna. Resultat, denna blogg. Och den handlar kanske inte om världens största problem, utan om små fineser. Men det är ju de små sakerna som skapar helheten?

Igår fick jag frågan varför jag blottar mig så mycket här i denna blogg, det var en känslig fråga. Då jag faktiskt startade den för att skriva av mig själv till mig själv, offentligt. För att ventilera med mig själv, skriva av mig då det svartnar för mina ögon eller då känslorna pulserar för hastigt inom mig. Det är blandade känslor, kommer dagar jag skäms över vad jag håller på med.. men andra dagar då det känns rätt för mig själv. Jag skriver inte om mode och smink (fastän jag hade kunnat göra det utan problem, hur svårt är det?! Alla köper vi kläder och associarer ) utan jag låter mina känslor och funderingar ta över.. för varför ska jag gå runt och bära på allting när jag kan lämna det här för att sedan kunna reflektera över det då jag känner för det. Jag förstår inte poängen med att sitta och vara en annan person bakom skärmen och skriva ytligt. Vem försöker man lura!?

Jag förstår att det inte är lätt att öppna sig för andra. Jag ser inte detta som en öppning för andra Vad tjänar jag på det överhuvudtaget? Allt som fastnar här står jag för och kommer alltid att göra. Självfallet kommer mycket att förändras under tidens gång, man lär förstå mer men även få fler funderingar. Man kommer lära sig att leva i och med verkligheten, vilket är svårt nu i början.

Idag tränade jag med de avancerade, tränaren hämtade mig och slängde in mig på mattan. Jag var tramsigt livrädd men det gick hur bra som helst. Det känns underbart och rätt. Så rätt att jag blir glad bara jag tänker på att få träna. Hade på mig en väst idag, efter 4år, och körde kontringar med tränarens sambo. Ni kan bara tänka er mitt ansiktsuttryck när jag hörde ordet väst. Det kändes som om jag skulle bli köttad av pirajorna men så var inte fallet. Vi körde ett lagom tempo, och det fanns 2 till som är tillbaka efter ett stort uppehåll. Så tillsammans ska vi upp igen, och det är dags för mig att införskaffa mig en bra dräkt och skor för att köra järnet. Träning imorgon!!

Åååh! Det känns så naket att inte gå till skolan eller ha någonting att läsa. En hemtentamen hänger i luften i projektledningen, men hur motiverande är det på en skala från 1-10 just nu? 0?! Tänker bita tag i den efter nyår i vilket fall som helst. Har jobbat mitt för året, men ska tydligen jobba på nyår (?). Ingen träning (fram tills igår då tränaren kom med den utsökta ideén), träningen hade börjat den 13e januari annars! En evighet när man inte har många järn i elden.

Inte ens yogan existerar nu? Hur taskigt är inte det då man har mer tid än vanligt? Det är inte samma sak att sätta sig på ett berg här hemma och göra det! Har städat sönder hela mitt rum, hus, pappershögarna, promenerat, spenderat tid lite överallt och... kanske mer filmtittande? Ja! Det är alltid trevligt med nya funderingar. Läsa artiklar på nätet? Läsa annat? Gå i stan? Slåss på rean tillsammans med alla fjortisar? Ut och festa? Ta en kvällsdrink? Bada mer? Ja det finns mycket man kan göra =)

Ha det finaste! TakeCare / A

Efter en väldigt speciell dag, natt och morgon så återstår ett litet blogginlägg som ett utkast av mina tankar.

När jag var påväg till jobbet igår satte sig en främmande kille i 20 års åldern bredvid mig. Jag kände inte honom, men han började prata och slutade inte förräns jag öppnade pubdörren för att påbörja mitt jobbpass. Rätt skrämmande då han inte verkade tillhöra den säkra typen, men jag blev inte rädd för honom. Han satt och tömde sig om hur vilse han är i sitt liv och hur han inte vet vad han ska göra med sig själv. Den största latmasken jag har träffat i mitt liv. En 20årig man som inte vet vad han ska göra med sig själv eller vad han vill ha utav livet? Sitter och väntar tills allt kommer att komma av sig själv? Varken jobba, studera, resa eller festa var någonting av hans intressen. Jag satt och sa vad jag hade gjort i hans situation, kan ju inte sitta och bestämma över vad han ska göra med sitt liv? Det var iaf sorligt att träffa på honom, men trevligt att han var social och så pratglad. Hoppas på att han hittar sig själv och tar tag i sitt liv. För så kan han ju inte fortsätta... mål, vilja, styrka, lycka, kärlek och han är på rätt väg till ett bättre liv. Men livet är ingen dans på rosor och kommer aldrig att vara det heller.

Väl på jobbet träffade jag på mina stamgäster och ännu en trevlig vakt, precis som dagen innan. Just igår hade jag en kille som satt och använde mig som Dr. Phil. Jag kan verkligen inte göra någonting annat än att sitta där och lyssna och prata om nästintill allt från A till Ö. Fick höra de sjukaste sakerna om otrohet att det är skrämmande. Skrämmande att det är sant, väldigt mångas verklighet. Och det komiska kring det hela är att det har inträffat i min kompiskrets, 3 stycken på en väldigt kort tid..

Har försökt att förstå varför? Samtidigt som jag förstår varför, helt tankemässigt. Men absolut inte handlingsmässigt. Det är ju inte samma sak. Det är obegripligt men någonting som jämt inträffar. Vad beror det på? Osäkerhet? Rädsla? Lek? Leva livet? Testa? Hämnd? Vad spelar det för roll om man är ung eller gammal egentligen? Man formar ju sin personlighet och sitt Jag hela tiden? Struntar man i allt och bara lever för stunden? Men den stunden sitter kvar sen? Vad är poängen egentligen då? Vad ger det en? Erfarenheter? Dolda minnen? Stämpel? Dämpade känslor? Utlösta känslor? (...)

Det finns så många frågor kring allting att man inte vet vad man ska tänka, tycka och känna ibland. Men det är ingenting jag tänker grubbla mer över, fastän jag vet att en del av mig alltid kommer att göra det. Hade mardrömmar om det redan inatt, så hårt satte det sig. Men livet är inte lätt, det gäller att vara stark. Och bli starkare..

Ska kila iväg till en vän nu, ha det finaste!
TakeCare / A

Efter att inte ha gjort någonting vettigt under HELA dagen mår jag inte så bra. Har verkligen bara legat i min säng hela dagen, jag lägger anledningen på min förkylning. Känns så bra att kunna skylla ifrån sig ibland. Skulle ha läst men har inte läst. Morgondagen skrämmer mig, men jag vet att allting kommer att gå bra. En morgon och för/eftermiddag på ett sjukhus är väl inte så skrämmande som ens vision påstår.

Jag har suttit och läst andras bloggar idag, någonting jag inte trodde skulle falla mig in. Verkligen suttit och läst hur dåligt tonåringar mår, för att de inte vet vad de ska göra med livet. Hur dåligt andra individer mår för att de inte vet vad de ska göra efter studenten? Och andra extrema fall som tyvärr en del drabbas av.

Jag insåg hur JÄVLA PATETISK jag är, ursäkta min svordom (ska sluta svära igen efter nyår). Men som en väninna sa till mig förr "det är inte lätt när det är svårt". Att jag verkligen sitter och tömmer mig elektroniskt är hur patetiskt som helst, men vad ska jag göra. Inte vill jag bomba min älskade, vänner eller familj med handikappade tankar eller känslor? Känslor som min älskade redan känner till, men att de fortfarande finns kvar. (!)

Rätt mystisk är jag när jag skriver här också, men så är det att vara mig. Min patetiska tolkning av mitt skrivande beror på att jag verkligen vet vad jag vill med mitt liv. Jag är målinriktad, vet hur jag ska nå mina mål, har ett coolt jobb, vänner, pojkvän, en familj som jag bor hos och som alltid finns där för mig, tränar både yoga och taekwondo och jag studerar andra året redan. MEN så har vi min känslosamma del där jag saknar så små saker, delen där jag kanske bara överdriver? Har det för bra? Nej. Men sanningen är faktiskt den att män är så omogna, vi kvinnor är verkligen överdrivet utvecklade i ett för tidigt stadium. Tyvärr talar jag nästan bara för mig själv nu för jag vet hur en del kvinnor är i dagens samhälle. Men samtidigt kanske är det ett väldigt bra tillvägagångssätt här i livet? Inte vet jag, inte vet du, vi är ju alla olika individer. Och tack gode gud att vi alla är så unika, för gud vad världen hade varit tråkig annars.

TakeCare / A

Det mest lustigaste här i livet är vad känslor kan få en att göra. Jag har under den senaste veckan varit med om en flod av känslor samtidigt som en stor del av dem slagit mot strandkanten och runnit ner i sanden.

Jag har fått nog och verkligen visat att jag har fått nog. FÖRÄNDRINGAR! skriker världen då. Men man är ju vad man är. Inte ska man behöva förändras för att tillfredställa någon annan, egentligen. Och man förstår vad man har när man har förlorat det eller hur? Det är alltid lika sorligt, men det kommer alltid nya förbättrade modeller (!) som alltid är ett steg närmare den rätte (!). Denna underbara varelse hade kunnat vara det, utan problem. Egentligen (?)

Det är någonting av det mest hemskaste jag vet, inte trodde jag att det skulle vara så svårt för ett hjärta att hitta ett annat och att allt skulle bli precis som man velat ha det. Åtminstone så att man alltid känner känslan av lycka och uppskattning. LYCKA! Hur är man när man är lycklig? Varför gör man saker svårare för sig själv eller för någon annan än vad det är?

Jag är nog lycklig nu, jag känner lycka? Nej. Förvirring är det. Jag är rädd. Min mamma ska snart läggas under kniven. Jag har lagt mitt plugg på hyllan de senaste dagarna. Mitt hjärta skriker och misshandlar min kropp. Min hjärna visar att den lever och ger mig aldrig huvudvärk nuförtiden. En förkylning har brytit ut och försvagar min kropp. Jag vet inte vad som händer eller vad jag ska tänka, göra eller känna...

Igår kom Babe över, vi hade det lika skoj som alltid. Skrattade ihjäl oss, tittade på en tävlingsfinal med min mamma, dummade oss och så klippte jag hans fina hår. Hans söta små lockar ligger i min papperskorg för tillfället, och snart lär de slängas ut i det kalla för att sedan brännas i skräpets helvete efter en hemsk resa dit. Sorligt, men sådant är livet.

Att bli omhändertagen, älskad och uppskattad är väldigt fint och får en att må bra direkt. Anledningen till att man saknar känslan av att vara glad ibland är att man ser saker man fruktar och tror på det. Man tror alltid det värsta och ser bara det värsta vid eventuella misstolkningar. Idiotiskt men det är tydligen så vi är uppbyggda. Och så har man så fel för att man inte fått sitt dagliga intag av bekräftelsen.

Patetiskt! Men man lär sig med tiden som går. Dags för mig att ta tag i min bok och läsa den nu, ha det toppen! TakeCare / A

Tänkte ge ett respons inlägg till min underbara väninna som har lyckats att skriva ner en väldigt känslofylld text med mig i åtanken. En text som är väldigt privat, känslig och sann ändå ut i spetsarna..

Hon skriver att hon vet hur det är när allting faller i bitar, hur varje individ förväntar sig hur en del saker ska vara i ens liv och hur människor faktiskt lever i två olika världar. För det är precis det vi gör, om inte ett flertal olika världar varav mer än hälften är oförståeliga och oåtkomliga. En av dessa världar skapar människan själv, en bild av hur man vill att ens liv ska se ut för att man ska vara riktigt lycklig. Jag kunde inte ha skrivit det bättre själv.

Texten fortsätter med en förklaring kring problemet med att vara lycklig. Att ens förväntningar inte stämmer ihop med verkligheten. Hur man ena dagen mår bra, för att sedan må sämre den kommande dagen pga. alla känslor och tankar som trycker runt i ens kropp. Onödiga känslor och tankar som bara ställer till det för en.

Min kära vän skriver sedan 2 rörande stycken. Hon har känt mig i flera år nu och vet precis hur jag fungerar i en del avseenden. Jag söker efter den rätte, för varför ska jag spendera mitt liv med någon som jag inte tänker hålla fast vid framöver just nu? Den rätte, hur patetiskt låter inte det överhuvudtaget? Vad är rätt? Vem är rätt?

En mening jag fastnar vid väldigt väl är ”Du letar alltid efter något som du anser är större än dig själv, och ibland när man vill ha något så himla mycket som du vill ha den personen som uppfyller dig helt så ser man inte verkligheten, utan en redigerad bild av verkligheten.” Tada! En AHA-upplevelse från ett tidigare inlägg! Sanningen är inte sanningen, utan det man vill se på riktigt. Man förtränger sanningen och ser det som inte existerar egentligen; det man vill ha, se, känna och/eller vara.

Förändringar, det är någonting man lever i. Man är nästintill en förändring. Allting skrivet kring förändringar av denna underbara kvinna stämmer överrens med mina åsikter kring det hela. Det mest personliga som mina ögon passerade i hennes text var kommentarer kring mitt förflutna. Hon påstår att det är pinsamt att hon skrev det, men jag känner inte det så. Alla har vi ett förflutet, och jag står för mitt. Jag vet att det alltid finns någon som har haft det värre, jag påstår inte att jag hade det dåligt.

Jag påstår att jag var rätt inställd till livet redan som en oförståndig liten flicka. Inte skulle jag tillhöra gruppen som mobbar en tjej som har dyslexi? Jag blev bästa kompis med denna tjej och vi kämpade emot allting som hela grundskolan hade att erbjuda oss tillsammans. Och jag ångrar inte mig, för jag vet att det var det bästa jag kunde göra i den åldern. Och vi fick våra sub-grupper som fanns där för oss. Vi knöt kontakter och var starkare tillsammans än vad resten kunde vara tillsammans.

Texten kryper in i självförtroendeproblem, som jag faktiskt inte har längre. Im really good the way I are, jag har insett det nu. Det stämmer att jag inte har varit tillräcklig i mina egna ögon och att jag har kämpat för att trycka undan den dåliga människan i mitt huvud. Människan där som jag på de senaste åren insett inte existerar. Det samma gäller dig, du kan ta alla dina ord och reflektera dem åt dig själv. Du är underbar precis som du är.

Hon skriver att jag jobbat/jobbar hårt i skolan, bryr mig om mina vänner, bryr mig ständigt om hur jag ser ut. Och att resultatet är att jag är vacker, har gott om människor som tycker om mig och är inte långt från att vara klar med mina studier. Precis som min kära lilla vän. Precis som du. Att jag jobbar hårt i skolan faller mig naturligt, att jag bryr mig om andra gäller endast de som finns där för mig nu.. varför? För jag har på senaste år känt att det inte lönar sig att finnas för någon som inte uppskattar en utan bara försöker trycka ned en hela tiden. Personligen tycker jag att det är hemskt att känna såhär, då jag jämt funnits tillgänglig åt allt och alla. Men utnyttjad tänker jag inte bli längre. Där har jag satt ner min fot och tänker inte lyfta upp den igen.

Jag erkänner att jag jämt oroar mig om vad andra tycker. En riktigt kass egenskap som jag jämt bearbetar. Hon skriver om mina dunder-känslor som jag både är stolt och trött på. Stolt över att jag är naturlig nog att sitta och skrika som en ko när jag känner att jag behöver det, men trött på att vara den känsliga kvinnan som söker någonting som säkert inte existerar. Det är förresten sant att jag inte ser på verkligheten på samma sätt som alla andra, men hur ser alla andra på den egentligen? Vem bryr sig?

Sista stycket skriver du om att det är pinsamt att erkänna att det är så du ser på mig. Men jag håller fortfarande inte med, jag vet om att du ser på mig från flera olika vinklar än dessa. Precis som jag gör med dig, jag vet att du är vilse för tillfället men att du kommer att hitta ditt bo till slut. Jag är tacksam över att du har tömt dig sådär för mig, du är så söt. Jag är stolt över att ha dig som vän, du är hur cool som helst. Jag vet att jag kommer att klara allting, och att allt kommer att bli bra till slut. Jag är lika stark som hulken när jag vill vara det.

Du skriver att jag bär mina känslor på utsidan, men det håller jag inte med dig om. Jag försöker trycka ut mina känslor, kanske en anledning till att jag har skapat denna blogg. För att träffas och prata ut håller inte alltid då man jämt har så mycket annat att prata om. Du har sett mig växa som en människa, hur jag kämpar mot mina problem precis som du gör. Jag har lärt mig mycket från dig, och det kommer jag att vara evigt tacksam över. Du fick mig till att se saker ur ett annat perspektiv.

”Och ärligt talat bryr jag mig inte om att du är vacker, att du är strävsam, passionerad, och rolig. Det enda jag bryr mig om och som jag tycker gör dig speciell är att du har ett riktigt starkt hjärta. För det är själva essensen i dig. Att du har känslor som är så enormt stora. När du är ledsen är livet inte värt något. När du är glad skrattar du konstant. Och när du verkligen bryr dig om någon – så gör du det med mer hjärta än andra ens har för sig själva.”
Taget direkt från hennes blogg, och jag tackar dig ännu en gång för denna text.
Min goda vän Monica Lager.

TakeCare / A