Creadiem

Regnet har piskat mina fönsterrutor sen en tidig morgon, ligger i min säng med en pulserande näsa för tillfället. Jag vet om att det är konsekvensen av yogapasset då elefantsnytaren befann sig i samma utrymme som mig i en timme. Att bli förkyld nu har jag verkligen inte tid med, men det finns ingenting man kan göra åt saken. Det går över.

Jahapp, så stark var jag förresten. Med tanke på mina senaste utbrottsinlägg. Hård som en sten trodde jag att jag skulle hålla fast vid mitt berg och inte trilla ner. Men det känns som att jag befinner mig i luften just nu, hur är det möjligt? Jag var så bestämd, mot min vilja, men man vet vad man måste göra ibland. Vad som är bäst i längden. Man känner det emellanåt. För att man blir rädd.. men rädslan ska inte skrämma ihjäl en..

Jag hade gått omkring med tanken väldigt länge och vågat blotta min största smärta för att bli medveten om det på riktigt. Inse sanningen, för det är väl det många gör? Ignorerar sanningen eller tror på någonting som inte finns egentligen?

Svårt har jag att inse att det inte finns någonting, för jag vet att det gör det. Vi vet det. Efter allt som vi har varit med om så kan man inte säga någonting annat. När vi åter igen är med varandra uppstår det en slags vulkan-explosion när vi träffas på riktigt...och hela muren som man har som försöksskydd raseras på mindre än en sekund.

Inga ord behövdes överhuvudtaget, våra själar och kroppar kunde sitt egna språk och det var någonting av det sjukaste jag har känt i hela mitt liv.. min hjärna stängdes av totalt och jag försvann till en underbar plats, paradiset. Vi är menade för varandra egentligen, men kanske inte vid dessa omständigheterna som vi lever i eller eventuellt skapar...
TakeCare / A