Fredagen den 13e - akuten
Vilken vecka!! Jag har varit världens största känslobomb någonsin med 3 rapporter att kasta runt i luften samtidigt (när jag helst hade velat låsa in mig på mitt rum och sova), lämna in och som pricken över i:et hamnade jag till slut på akuten för att ingen ville hjälpa mig. Nej det var inte panikångest eller någonting annat som man kan lyckas skapa ofrivilligt av stress, press och undermedvetenhetens känslor och tankar.
Efter att ha ”sökt hjälp” under veckan och blivit avvisad ett flertal gånger vid akuta besök fick jag nog. RING OCH BOKA TID. Herregud, har människorna tappat sina känslor i toaletten eller? Helt ofattbart! Efter en natt med obeskrivlig smärta och sömn ber de mig ringa och boka tid när jag väl lyckats ta mig dit?! Snacka om frispel. Gud kommer tyvärr att straffa er för sådan omänsklighet.
Konstigt nog tog jag mig till skolan efter att ha blivit avvisad. Men jag hade ingen hjärna till någonting och min kropp ville bara slänga sig på marken och ligga där i fosterställning. Febern hade slagit till hårt. Jag kunde inte stå ut med smärtan och lämnade slutligen skolan för att besöka akuten, efter att ha tvekat väldigt länge. Det finns ju de som mår sämre, alltid (men trots det var jag den enda som satt och grät, skakade och vred på mig av smärta i väntrummet). Efter 20 minuters väntetid inne på akuten (enbart 20minuter) blev det min tur och jag blev stämplad och inslängd som en gris till ett rum med en kvinna bredvid som var inne på sitt tredje blodprov. Tredje blodprovet. Bara de orden får min kropp att vilja ge vika och svimma av.
Då låg jag där efter massa prover och misshandel. Inne på akuten, alldeles själv. Inte ens mina päron visste om min plötsliga plan. Jag låg där inne och kände mig genast lugn, jag visste att jag skulle få hjälp av snälla människor. Och om någonting illa hade inträffat så befann jag mig på det bästa stället man kan vara på då man mår så dåligt.
Jag fick min hjälp och skickades hem med penicillin och ett smärtfullt leende på läpparna. Hela processen inkl. väntetiden tog 50 minuter, på akuten. Och när dörrarna öppnades utåt satt det fullt med andra sjuknosar. Vilken tur man har på fredagen den 13e!?? För såklart ska man inte glömma se det positiva här i livet. Tog ju mitt körkort vid första försöket på en sådan dag också, fredagen den 13e april 2007. Skrytfaktor genom hela mitt liv? Jepp =)! Och inte nog med detta så fann jag min pappa körandes förbi mig i stan, tur i oturen! Mamma verkade vara på sjukhuset samtidigt då också, som vanligt då egentligen men komiskt att det inträffade vid precis samma tidpunkt då jag inte kände till hennes plötsliga besök.
På tal om samma tidpunkt. Denna vecka har inte varit så normal helt sammanfattningsvis, men vad är normalt och vad är onormalt? Kan skriva om enstaka viktiga och fina händelser men även om vilken intressant bok jag har lyckats låna på måfå häromdagen! Men nu ska jag äta frukost! TakeCare / A
Efter att ha ”sökt hjälp” under veckan och blivit avvisad ett flertal gånger vid akuta besök fick jag nog. RING OCH BOKA TID. Herregud, har människorna tappat sina känslor i toaletten eller? Helt ofattbart! Efter en natt med obeskrivlig smärta och sömn ber de mig ringa och boka tid när jag väl lyckats ta mig dit?! Snacka om frispel. Gud kommer tyvärr att straffa er för sådan omänsklighet.
Konstigt nog tog jag mig till skolan efter att ha blivit avvisad. Men jag hade ingen hjärna till någonting och min kropp ville bara slänga sig på marken och ligga där i fosterställning. Febern hade slagit till hårt. Jag kunde inte stå ut med smärtan och lämnade slutligen skolan för att besöka akuten, efter att ha tvekat väldigt länge. Det finns ju de som mår sämre, alltid (men trots det var jag den enda som satt och grät, skakade och vred på mig av smärta i väntrummet). Efter 20 minuters väntetid inne på akuten (enbart 20minuter) blev det min tur och jag blev stämplad och inslängd som en gris till ett rum med en kvinna bredvid som var inne på sitt tredje blodprov. Tredje blodprovet. Bara de orden får min kropp att vilja ge vika och svimma av.
Då låg jag där efter massa prover och misshandel. Inne på akuten, alldeles själv. Inte ens mina päron visste om min plötsliga plan. Jag låg där inne och kände mig genast lugn, jag visste att jag skulle få hjälp av snälla människor. Och om någonting illa hade inträffat så befann jag mig på det bästa stället man kan vara på då man mår så dåligt.
Jag fick min hjälp och skickades hem med penicillin och ett smärtfullt leende på läpparna. Hela processen inkl. väntetiden tog 50 minuter, på akuten. Och när dörrarna öppnades utåt satt det fullt med andra sjuknosar. Vilken tur man har på fredagen den 13e!?? För såklart ska man inte glömma se det positiva här i livet. Tog ju mitt körkort vid första försöket på en sådan dag också, fredagen den 13e april 2007. Skrytfaktor genom hela mitt liv? Jepp =)! Och inte nog med detta så fann jag min pappa körandes förbi mig i stan, tur i oturen! Mamma verkade vara på sjukhuset samtidigt då också, som vanligt då egentligen men komiskt att det inträffade vid precis samma tidpunkt då jag inte kände till hennes plötsliga besök.
På tal om samma tidpunkt. Denna vecka har inte varit så normal helt sammanfattningsvis, men vad är normalt och vad är onormalt? Kan skriva om enstaka viktiga och fina händelser men även om vilken intressant bok jag har lyckats låna på måfå häromdagen! Men nu ska jag äta frukost! TakeCare / A
Kommentarer
Postat av: Anonym
ja haha XD
Postat av: Tiberia
Tack så mycket gumman!
Det är inte jag på bilden, det där är adriana lima=)
önskar jag var lika snygg och fräck som henne ;)
Trackback
